Brandklasser för material

När man arbetar med brandskydd i byggnader används flera olika klassningssystem. Material kan ha en brandklass, konstruktioner kan ha ett brandmotstånd och byggnader delas in i olika byggnadsklasser.

Eftersom begreppen ofta blandas ihop går vi i några artiklar igenom igenom de vanligaste klassningarna och vad de faktiskt betyder. 

Byggnadsklass, exempelvis Br1 - Beskriver vilka krav som gäller för byggnaden

Brandklass, exempelvis A1, A2-s1,d0 - Beskriver hur materialet reagerar vid brand

Brandmotstånd, exempelvis REI60 - Beskriver hur länge konstruktionen står emot brand

Byggmaterial klassificeras enligt den europeiska standarden EN 13501-1. Klassificeringen beskriver hur ett material reagerar när det utsätts för brand och hur mycket det bidrar till brandens utveckling.

Material delas in i brandklasser från A1 till F, där A1 och A2 representerar obrännbara material medan övriga klasser i varierande grad kan bidra till brandspridning.

Utöver huvudklassen kompletteras klassificeringen med information om rökutveckling och förekomst av brinnande droppar eller partiklar. Det är därför vanligt att se beteckningar som exempelvis A2-s1,d0.

Vid projektering av fasader, ytterväggar och andra byggnadsdelar används materialklassningen som en viktig del i bedömningen av byggnadens brandskydd.

A1 är den högsta brandklassen för byggmaterial och innebär att materialet inte bidrar till brandens utveckling. Material i klass A1 är obrännbara och utvecklar varken brandgaser eller värme i någon betydande omfattning när de utsätts för brand.

Exempel på material som ofta klassificeras som A1 är:

• Betong
• Natursten
• Tegel
• Mineralull

A1-material används ofta i byggnadsdelar där mycket höga krav ställs på brandsäkerhet och där materialets egna bidrag till en brand ska vara så nära noll som möjligt.

A2 är näst högsta brandklassen och omfattar material som i praktiken betraktas som obrännbara. Till skillnad från A1 kan material i klass A2 innehålla mindre mängder organiska beståndsdelar, men deras bidrag till en brand är mycket begränsat.

För fasader är A2 ofta en vanlig klassificering eftersom den kombinerar hög brandsäkerhet med de tekniska egenskaper som krävs för moderna fasadsystem.

Många byggnadsregler och rekommendationer för fasader hänvisar till material i klass A2-s1,d0, särskilt för högre byggnader eller byggnader med större skyddsbehov.

Från klass B till F ökar materialets möjlighet att bidra till brandförloppet.

• Klass B innebär ett mycket begränsat bidrag till brand.
• Klass C innebär ett begränsat bidrag till brand.
• Klass D innebär ett större bidrag till brand.
• Klass E uppfyller endast grundläggande krav på brandreaktion.
• Klass F används när materialet inte klassificerats eller inte uppfyller kraven för klass E.

Vilken klass som är tillåten beror på byggnadens användning, höjd och vilka brandskyddskrav som gäller för den aktuella byggnadsdelen.

Utöver huvudklassificeringen bedöms även hur mycket rök som utvecklas vid brand. Rök är ofta en större risk för människor än själva lågorna eftersom den kan försvåra utrymning och minska sikten.

Rökklassningen anges med bokstaven "s".

s1 – låg rökutveckling

s1 är den bästa rökklassen och innebär att materialet utvecklar mycket små mängder rök vid brand.

s2 – måttlig rökutveckling

s2 innebär att materialet utvecklar mer rök än s1, men fortfarande inom definierade gränsvärden.

s3 – ingen begränsning av rökutveckling

s3 innebär att materialet inte uppfyller kraven för s1 eller s2. Rökutvecklingen kan därför vara betydligt större.

För fasadmaterial eftersträvas ofta s1 eftersom begränsad rökutveckling bidrar till ett säkrare brandförlopp.
 

Brand kan även leda till att material avger brinnande droppar eller partiklar. Dessa kan orsaka sekundära bränder eller bidra till att branden sprids till andra delar av byggnaden.

Droppklassningen anges med bokstaven "d".

d0 – inga brinnande droppar eller partiklar

d0 innebär att materialet inte avger brinnande droppar eller partiklar under provningen.

d1 – begränsad förekomst

d1 innebär att mindre mängder brinnande droppar eller partiklar kan förekomma.

d2 – inga krav

d2 innebär att materialet inte uppfyller kraven för d0 eller d1.

För fasadsystem och byggnadsdelar där brandspridning ska begränsas är d0 ofta den eftersträvade klassificeringen.

A2-s1,d0 är en av de vanligaste och mest efterfrågade brandklassificeringarna för fasadmaterial, och den klassificeringen som majoriteten av Swisspearls fasadskivor, takskivor och flera byggskivor har idag (resterande har A1).

Klassningen kan delas upp i tre delar:

A2 = materialet är i praktiken obrännbart och bidrar endast i mycket begränsad omfattning till branden.
s1 = mycket låg rökutveckling vid brand.
d0 = inga brinnande droppar eller partiklar.

Tillsammans innebär detta att materialet uppvisar mycket goda brandegenskaper och uppfyller höga krav på brandsäkerhet. Därför förekommer A2-s1,d0 ofta i kravställningar för fasader, ytterväggar och byggnader med höga skyddsbehov.